I denna artikel går vi igenom Gross Motor Function Classification System (GMFCS): vad instrumentet mäter, vem det är avsett för, hur det genomförs och hur resultatet tolkas. Längst ner finns dokument, källor och relaterade instrument.
Vad mäter Gross Motor Function Classification System (GMFCS)?
Gross Motor Function Classification System (GMFCS) är ett standardiserat verktyg som används för att klassificera grovmotorisk funktion hos individer med exempelvis cerebral pares. Systemet kategoriserar förmågan att utföra motoriska aktiviteter i vardagen, såsom att sitta, gå och förflytta sig, på en femgradig skala baserad på självständighet och behov av hjälpmedel. Syftet med GMFCS är att ge en konsekvent och objektiv bedömning av funktionsnivån för att underlätta kommunikation mellan vårdgivare, planering av rehabilitering och uppföljning av motorisk utveckling över tid.
För vem används Gross Motor Function Classification System (GMFCS)?
Gross Motor Function Classification System (GMFCS) används hos patienter med cerebral pares för att bedöma och klassificera grovmotorisk funktion utifrån rörelseförmåga och behov av hjälpmedel. Systemet används främst i kliniska sammanhang såsom pediatrisk rehabilitering, neurologi och fysioterapi för att vägleda behandlingsplanering, följa funktionsutveckling över tid samt prognostisera motorisk kapacitet. GMFCS är särskilt användbart vid tidig intervention för att skräddarsy insatser utifrån funktionsnivå och därigenom optimera patientens motoriska utveckling och livskvalitet.
Så genomförs Gross Motor Function Classification System (GMFCS) steg för steg
GMFCS-E&R beskriver fem nivåer i fem åldersband: före 2 år, 2–4 år, 4–6 år, 6–12 år och 12–18 år. Bedömaren, ofta fysioterapeut eller läkare, väljer den nivå som bäst beskriver barnets vanliga förmåga i vardagen – hemma, i skolan och ute – snarare än barnets bästa prestation.
Det är skillnaderna mellan nivåerna som är avgörande, till exempel om barnet går utan gånghjälpmedel (nivå I–II), med handhållet gånghjälpmedel (nivå III) eller förflyttar sig främst med rullstol (nivå IV–V). Klassificeringen tar några minuter och kräver ingen särskild utrustning.
Poängsättning och tolkning av Gross Motor Function Classification System (GMFCS)
Nivå I innebär att barnet går utan begränsningar men har svårigheter med mer avancerade färdigheter som att springa och hoppa, nivå II att barnet går utan gånghjälpmedel men med begränsningar, nivå III att barnet går med handhållet gånghjälpmedel, nivå IV att förflyttningen är begränsad och ofta sker med eldriven rullstol, och nivå V att barnet transporteras i manuell rullstol.
GMFCS-nivån är relativt stabil efter två års ålder och används för att beskriva grupper, för prognos av den grovmotoriska utvecklingen och för att planera insatser, i Sverige bland annat inom uppföljningsprogrammet CPUP. Nivån mäter inte förändring på kort sikt; för det används till exempel GMFM.
Dokument om GMFCS
Här hittar du dokument om Gross Motor Function Classification System (GMFCS): material på engelska, en sammanställning på svenska från kliniskaverktyg.se och länkar till fler källor (Habilitering & Hälsa, CPUP). Instrumentet får användas fritt i klinisk verksamhet, men ange alltid originalkällan.
Dokument på engelska
Fler dokument och källor
Källor och vidare läsning
- GMFCS – E & R English (canchild.ca)
- GMFCS – E & R Gross Motor Function Classification … (depts.washington.edu)
Relaterade skalor och frågeformulär
Gross Motor Function Classification System (GMFCS) jämförs ofta med andra kliniska skalor såsom Manual Ability Classification System (MACS), Functional Mobility Scale (FMS) och Expanded and Revised Gross Motor Function Classification System (GMFCS-E&R). MACS bedömer manuella färdigheter hos barn med cerebral pares och kompletterar GMFCS genom att fokusera på handfunktion, men är mindre inriktad på grovmotorik. FMS skattar gångförmåga på olika avstånd och ger en mer detaljerad bild av funktionell rörlighet, men är mer beroende av kontextuella faktorer. GMFCS-E&R utgör en förfinad version av GMFCS med förbättrad kategorisering över åldersgrupper, vilket ökar dess kliniska tillämpbarhet. Fördelarna med dessa verktyg inkluderar standardisering och god interrater-reliabilitet, medan nackdelar kan vara begränsningar i att fånga förändringar över kort tid eller i specifika miljöer.
