I denna artikel går vi igenom Morse Fall Scale (MFS) (Morse fallskala): vad instrumentet mäter, vem det är avsett för, hur det genomförs och hur resultatet tolkas. Längst ner finns dokument, källor och relaterade instrument.
Vad mäter Morse Fall Scale (MFS) (Morse fallskala)?
Morse Fall Scale (MFS) utvärderar riskfaktorer kopplade till patienters fallbenägenhet, inklusive tidigare fall, sekundära diagnoser, hjälpmedelsanvändning, gångförmåga, mental status och läkemedelsintag. Syftet med skalan är att systematiskt identifiera individer med förhöjd risk för fallolyckor i vårdmiljöer för att möjliggöra riktade förebyggande insatser. Genom att tillhandahålla en kvantitativ bedömning stödjer MFS klinisk beslutsfattning och förbättrar patientsäkerheten i samband med geriatrisk vård och andra patientgrupper med ökad sårbarhet.
För vem används Morse Fall Scale (MFS)?
Morse Fall Scale (MFS) används hos äldre patienter samt individer med nedsatt rörlighet, neurologiska tillstånd eller kognitiva störningar som ökar risken för fall. Den används främst i akutsjukvård, geriatrik och rehabiliteringsmiljöer för att snabbt identifiera patienter med hög fallrisk. MFS underlättar systematisk bedömning av fallbenägenhet genom att inkludera faktorer såsom tidigare fall, gångmönster, och patientens mentala status, vilket möjliggör riktade preventiva åtgärder.
Så genomförs Morse Fall Scale (MFS) steg för steg
Morse Fall Scale (MFS) består av sex bedömningspunkter som kvantifierar en patients risk för fall. Skalan omfattar tidigare fall (25 poäng), mer än en diagnos (15), gånghjälpmedel (0–30), intravenös infart (20), gång (0–20) och mental status, det vill säga om patienten överskattar sin förmåga (15). Varje svar tilldelas ett poängvärde, och totalpoängen summeras för att indikera fallriskens grad: 0–24 poäng motsvarar låg risk, 25–44 poäng medelhög risk och ≥45 poäng hög risk. Bedömningen bör utföras av kvalificerad personal, och resultaten används för att individualisera preventiva åtgärder, särskilt hos patienter med neurologiska sjukdomar eller muskuloskeletala skador.
Poängsättning och tolkning av Morse Fall Scale (MFS)
Morse Fall Scale (MFS) används för att bedöma risken för fall hos patienter genom att summera poängbaserat på sex variabler, inklusive tidigare fallhistorik, sekundär diagnos och gånghjälpmedel. Skalan har ett poängintervall från 0 till 125, där en poäng under 25 indikerar låg risk, 25–44 måttlig risk och 45 eller högre hög risk för fall.
I praktiken innebär en hög poäng att hälso- och sjukvårdspersonal bör initiera riktade interventioner såsom närmare övervakning, fallförebyggande åtgärder och miljöanpassningar för att minska risken för fallolyckor. Denna bedömning är särskilt kritisk hos äldre patienter samt individer med neurologiska sjukdomar eller nedsatt balans, där konsekvenserna av fall kan leda till allvarliga komplikationer som frakturer eller långvarig immobilisering.
Dokument om MFS
Här hittar du dokument om Morse Fall Scale (MFS): material på engelska, en sammanställning på svenska från kliniskaverktyg.se och länkar till fler källor (SFOG). Instrumentet är upphovsrättsskyddat: använd den officiella versionen och kontrollera villkoren hos rättighetsinnehavaren innan du använder det i verksamheten.
Dokument på engelska
Fler dokument och källor
Källor och vidare läsning
- Morse Fall Scale – Riverside (riverside.networkofcare.org)
- The Morse Fall Scale Training Module (brighamandwomens.org)
Relaterade skalor och frågeformulär
Morse Fall Scale (MFS) är en välanvänd klinisk skala för att bedöma fallrisk hos patienter, men flera andra instrument används också. Bland dessa återfinns Hendrich II Fall Risk Model, som inkluderar faktorer som mental status och medicinering, vilket kan ge en mer detaljerad bedömning men är något mer tidskrävande att administrera. Timed Up and Go-testet (TUG) fokuserar på mobilitet och balans, vilket är avgörande för bedömning av fallrisk hos äldre med neurologiska sjukdomar. TUG är enkelt och snabbt att genomföra, men mindre omfattande i riskfaktorernas bredd. STRATIFY är särskilt utvecklad för inlagda patienter och tar hänsyn till tidigare fall och beteendemässiga faktorer, men kan vara mindre användbar i öppenvårdssituationer.
