I denna artikel går vi igenom Eating Self-Efficacy Scale (ESES): vad instrumentet mäter, vem det är avsett för, hur det genomförs och hur resultatet tolkas. Längst ner finns dokument, källor och relaterade instrument.
Vad mäter Eating Self-Efficacy Scale (ESES)?
Eating Self-Efficacy Scale, eller ESES, används för att utvärdera individens förmåga att motstå frestelser och hantera ätbeteenden i olika stressiga eller utmanande situationer. Skalan mäter självförmågan kopplad till kontroll över matintag, särskilt i kontexten av övervikt, fetma och andra ätstörningar. Syftet är att identifiera nivåer av självförtroende i samband med ätande för att bättre kunna anpassa behandlingsstrategier och stödinsatser inom både klinisk och psykologisk intervention. Genom att kvantifiera aspekter av självreglering och motståndskraft mot maladaptiva ätmönster bidrar skalan till en mer individualiserad bedömning och uppföljning av patienters framsteg.
För vem används Eating Self-Efficacy Scale?
Eating Self-Efficacy Scale används hos patienter med ätstörningar, övervikt eller obesitas, där bedömning av individens självupplevda förmåga att kontrollera ätbeteenden är central. Skalan är särskilt användbar i kliniska sammanhang som fokuserar på beteendeförändringar inom nutrition och viktreglering samt i psykologisk behandling av bulimi och känslomässigt ätande. Den möjliggör strukturerad utvärdering av behandlingsframsteg och hjälper till att identifiera specifika situationer där patientens självförtroende att hantera ätande är nedsatt, vilket underlättar individuellt anpassade interventioner.
Så genomförs Eating Self-Efficacy Scale steg för steg
Eating Self-Efficacy Scale består av 25 frågor som bedömer individens självförtroende i olika ätandesituationer. Frågorna är formulerade för att identifiera utmaningar relaterade till överätning och svårigheter att kontrollera intag vid exempelvis fetma eller typ 2-diabetes. Respondenten anger för varje situation hur svårt det är att kontrollera ätandet, på en sjugradig skala från 1 (ingen svårighet) till 7 (största svårighet). Frågorna bildar två delskalor: ätande vid negativa känslor och ätande i socialt accepterade situationer, till exempel fester och helger. Formuläret tar några minuter att fylla i.
Poängsättning och tolkning av Eating Self-Efficacy Scale
Eating Self-Efficacy Scale (ESES) är ett verktyg som mäter individens tilltro till sin förmåga att kontrollera ätbeteenden i olika situationer, vilket är centralt för behandling av ätstörningar och övervikt. Resultaten tolkas genom att summera poängen från samtliga frågor, där högre totalpoäng (25–175) betyder större svårighet att kontrollera ätandet, det vill säga lägre självförmåga. Det finns inga fasta gränsvärden; delskalorna visar i vilka typer av situationer svårigheterna är störst.
I praktiken innebär en låg ESES-poäng för vårdpersonal att patienten kan ha ökad risk för återfall i impulsivt hetsätande eller svårigheter att följa rekommenderade kostråd, vilket kräver individuellt anpassade strategier såsom kognitiv beteendeterapi eller motiverande samtal. Omvänt kan höga poäng indikera patientens beredskap för vidare steg i behandlingen, inklusive självständiga förändringar i kostvanor.
Dokument om ESES
Här hittar du dokument om Eating Self-Efficacy Scale: material på engelska. Någon svensk sammanställning finns ännu inte för det här instrumentet. Instrumentet får användas fritt i klinisk verksamhet, men ange alltid originalkällan.
Dokument på engelska
Källor och vidare läsning
- National Eating Disorders Association: Home (nationaleatingdisorders.org)
- The Development and Validation Self-Efficacy Scale (wwselfmanagement.ca)
- Eating self-efficacy: validation of a new brief scale (iris.uniroma1.it)
Relaterade skalor och frågeformulär
Eating Self-Efficacy Scale (ESES) liknar flera andra kliniska verktyg som mäter individens självförtroende i förhållande till ätbeteenden och kosthållning. Exempelvis är Weight Efficacy Lifestyle Questionnaire (WEL) och the Eating Disorder Examination Questionnaire (EDE-Q) etablerade instrument. WEL fokuserar på förmågan att motstå frestelser att överäta i olika situationer och har fördelen av att vara välvaliderad inom fetma och viktkontroll, men kan upplevas som tidskrävande. EDE-Q ger en mer omfattande bedömning av ätstörningar och är känslig för förändringar över tid, men kan vara komplex att tolka utan specialistkunskap. Båda dessa skalor kompletterar ESES genom att erbjuda bredare respektive mer specifika perspektiv på ätsjälvförtroende och beteendemönster.
